I have walked five hundred miles …

More than four months have passed since I finished my pilgrimage ti Santiago de Compostela. Every week, sometimes every day, I think of this amazing experience. I have stayed in touch with my best friends from Austria, Germany, Australia and USA through mail, facebook and skype. I am happy for the possibilities modern technology gives us, having had a skype conference with four computers on three continents.

Lately I heard the song “Five hundred miles” by The Proclaimers. Since the Camino I walked was 800 kilometres, about five hundred miles, I found it a nice pilgrimage song. Although, the text continues “I would walk five hundred more”, so it will be a good pilgrimage theme song for the next Camino.

And I hope to walk five hundred more one day, God willing.

Oh, I found a shell sign in Åbo, where I live.

Home

I am now back in Finland after an amazing adventure. Twelve weeks passed very fast.

Resting in Portugal

Since sunday I´m resting in Portugal. Have been to the beach in Figueira da Foz, visited Portugals birthplace Guimarães and listened to Fado in Coimbra.

On sunday I´ll fly to Lyon and go to Taizé, and I think I needed this week to process all impressions from the walk.

Vid världens ände

Jag har nu nått världens ände, Finisterra. Efter att ha vandrat 800 kilometer vilade jag en dag i Santiago de Compostela och tog bussen ut till vad romarna trodde var världens yttersta udde.
Imorgon åker jag till Portugal.

Two days

I have two more days and 40 kilometers to Santiago de Compostela. This has been a wonderful month and I´ve met wonderful people. More about it later.

Fransiskanermunkarna

För några dagar sedan övernattade jag i byn La Faba. Jag väntade utanför kyrkan på att kvällsandakten skulle börja. En skinande vit ny bil svängde upp på gården, och man kunde höra stereons dunk inifrån. Ut ur bilen steg två fransiskanermunkar i traditionell klädsel, bruna kåpor och sandaler. Den äldre av dem gick fram till en rökande tysk man, pekade på cigarretten och sade på spanska “Det där är dåligt. Har du en åt mig?”
Den tyske mannen förstod ingenting så munken började söka igenom mannens fickor, hittade ett paket och tog en cigarrett.
Jag var överraskad men ganska road.

Uppdatering

250 kilometer kvar och mycket har hänt de senaste dagarna. En vecka sedan började mitt vänstra ben protestera så jag fuskade och tog bussen in i och ut ur Leon. Jag missade ingenting eftersom det endast var landsväg och industriområden.
I förrgår råkade jag mitt i en medeltida festival där alla var utklädda, såväl unga som gamla. I samma by sade en spansk kvinna att jag ser ut som prins William.
Nu är jag uppe på 1400 meters höjd och når resans högsta topp imorgon. Uppe på toppen finns ett kors där de flesta pilgrimer lämnar en sten som symboliserar något i deras liv, något de vill lämna bakom sig eller bara lämna över i Herrens händer.
Efter två veckor platt mark är det skönt med berg. Och det är mycket vackrare.

Desert

Today it looked like this:

Halvvägs till Santiago

Nu befinner jag mig i Sahagun, som är ganska jämnt halvvägs från S:t Jean Pied de Port till Santiago de Compostela. Det innebär att jag har vandrat nästan 400 kilometer på två och en halv vecka.
De senaste dagarna har jag haft nytt sällskap (igen), den här gången en tysk brandman och en amerikansk metodistpastor. I dag gick vi skilda vägar då de ville gå vidare när jag stannade för natten. Det är så det fungerar, vägen ger och vägen tar. Man “tappar” vänner och man hittar nya.
I går lärde jag mig någonting om regn: regnrock, shorts och regnskydd för ryggsäcken är inte en bra kombination. Hur bra och vattentäta skorna än vore blir de våta eftersom regnet rinner ner längs benen. Ett slitet skydd för ryggsäcken är inte heller bra eftersom vattnet tränger igenom och rinner ner längs ryggen. Så överkroppen är det enda som är torrt. Nästa gång det regnar ens lite ska jag använda långbyxor och min regnponcho. Ps. Jag har ingen aning om sådant som händer i Finland. Inte i resten av världen heller för den delen.

Vilodag

Om ni någon gång vandrar till Santiago måste ni stanna vid härberget i San Bol. Det ligger mitt i ingenting i en liten skogsglänta med en källa. Värdinnan är pensionerad pediatrist och skötte om alla gästers skadade fötter. Jag har några blåsor som hon petade i med en skalpell, men det fanns också värre fall med infekterade skavsår.
För att vila fötterna tog jag i dag en vilodag och vandrade endast fem kilometer till nästa by. Solen skiner men en svalkande bris gör att det inte är för hett.
Ps. Här är nästan lika många tyskar som spaniorer.